Snackshjärnan

Jag tänker på snacks mer än en normalstor svensk mellanstadieklass.

Det är min last, min ständiga kamp, min nemesis, mitt nirvana.

Jag är få förunnad att inte vara speciellt förtjust i sötsaker.

Fikabröd gör min ungefär lika upphetsad som extrapris på frysta potatisbullar (som förstås inte jag äter heller).

När helst det vankas fika och vänner och kollegor mumsar kakor och vetelängder likt utfodringen av tigrarna på Kolmårdens djurpark, sitter jag där och drömmer om en smaskig och lyxig ostfralla till mitt kaffe.

Men pratar vi snacks! Då kan jag säkert gå in i landslaget i chipsätning redan imorgon. Helt utan träning!

För ett tag sedan hittade jag en fantastik chipstillverkare från Spanien. Som gjorde chips som smakade välbalanserat av salt, tryffel, olivolja och potatis. På riktigt fantastiskt gott!

Som vilken sund medelålders herre som helst beställde jag hem så mycket kunde utan att behöva känna mig smutsig och skamsen. Och tänkte att när detta är slut kan jag beställa mer. - Det var dumt tänkt!

Det verkar till synes som att den svenska agenturen för märket nu inte längre är aktivt. Och det är klippt omöjligt att få tag i mer. Jag suktar, gråter i duschen och längtar efter mer som en meth-knarkare vars langare åkt in på livstid.

Jag har skrivit till dem och bönat och bett och erbjudit tjänster som kanske inte är något man utför i belysta rum. Men NADA!

När vet man om man tänker på chips för mycket? Och sitter du på ett lager med dessa? Skicka ett meddelande så kan jag överföra några Embracer aktier till dig i utbyte.

Ge mig mer!